vissa kvällar känns det som allt är emot en och alla gör allt för att man ska få så pass dåligt som möjligt. inget flyter på och krav ställs mer än aldrig förr. ikväll är en sån kväll.

det här en en sån kväll som jag inte längre orkar gömma mej under mitt hårda skal som skyddar omvärlden från att se hur jävla sårbar jag egentligen är. för jag är det! så jävla ledsen, besivken och lost. jag är och kommer nog alltid att vara den tjejen som hellre skulle dö än visa mej sårad, och att jag skulle erkänna att jag gjort fel finns inte ens på kartan. jag är ju en stolt jävel! som sagt så kommer jag förmodligen alltid att vara den personen. vare sej jag vill eller inte. jag tror inte att någon vet hur det egentligen är, hur jag känner mej. det är normalt att känna sej besviken, spc om någon man älskar över allt och verkligen litar på till 100% ger en en smäll på käften(okej, inte fysiskt). det är klart man blir besviken . jag har bara min medecin att tacka, den får mej verkligen att orka med vardagen. hade jag inte haft den har jag förmodligen inte legat här nu. och såklart mina vänner, min familj♥

det är lätt för folk att säga att jag verkar mår bättre nu för det är ju det jag säger till alla. jag är gladare och allt verkar så perfekt. då vare det här skalet igen. det är en sjuk stor press att inte kunna kontrollera sej själv och vad jag säger och gör. skalet är det bästa som jag kan ta mej till för stunden, den lyckliga jävla fejkytan. jag vill ju inte verka svag och hatar att visa hur ledsen jag är. jag kan vara världens jobbigaste människa, tro mej, jag vet! såklart så vill jag inte att det ska vara så. jag vill kunna vara som alla andra, utan att behöva gå omkring med någon stolthet och alltid behöva vara en bitchiga typen som alla kollar snett på, aldrig ta åt mej av något. jag vill inte vara en kaxiga tjejen som aldrig viker sej, vad det nu än kan vara. men TYVÄRR, hur mycker jag än vill så funkar det inte. och för det är jag ledsen. så otroligt ledsen. jag har sårat folk som älskar mej och som aldrig skulle göra något ont mot mej. jag döljer lixom min besvikelse och ALLT exakt allt, alla ord jag hör, allt skitsnack, allt vardagstjafs osvosv där undet mitt skal. tillslut blir det för mkt, helt fullt. och då exploderar jag. som en jävla atombomb. det är just det som jag inte kan göra något åt. jag skulle kunna sitta och grina åt det här i dagar, veckor, månader om det vore så.

jag är så ledsen för att jag inte alltid räcker till och är den vän, dotter, flickvän, syster som jag borde vara. jag är verkligen det! förlåt. ibland vet jag inte vad jag ska ta mej till, det känns som att det inte finns något slut på problem.

ni får gärna fortsätta tro att jag är lycklig med som det är, för med tiden så lär jag väl bli det. man vänjer väl sej, som med allt annat. jag ska inte tjata om saker och vara glad för det jag har. det kunde ju ha vart värre