Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det går inte. Ett liv utan dej är inte värt att leva, allt är kaos och inget är bra.
Det känns som allt är en dröm, att jag snart ska vakna och då är allt bra igen. Att kunna pusta ut och veta att du fortfarande finns här, som du alltid har gjort. Och alltid kommer att göra. För sa vi inte föralltid?

Jag måste vakna och inse, att han inte vill ha mej. Han leker sin lek, och jag är hans leksak. Sen den dagen han svek mej, så har jag aldrig blivit hel igen. Alla minnen som vi delar plågar mig, oh allt som vi sa ska jag bära till gaven. För att det gjorde så ont visste jag inte. Men nu vet jag. Det plågar mej dag som natt , dygnet runt. Det slutar aldrig kännas. Jag trodde faktiskt att natten skulle sudda ut smärtan.  Att det skulle få mina tankar att klarna, men morgonruset fick dem till en enda röra. Jag kan inte sluta, jag vill bara vara nära dej. För en sekund, eller två.

Önskar bara att du kunde förstå att du sårar mej mer än vad du tror. Med ditt beteende och allt. Det är klart att du inte kan göra något åt vad du känner, men försök förstå att det kvittar hur mkt du försöker att dölja saker. Jag märker det på dej, på ditt sätt att prata, hur du är och ditt kroppspråk. Snälla försök förstå, för jag ligger vaken på nätterna och gråter. Gråter för att det inte finns något vi längre. Det skulle ju alltid vara vi?

Jag trodde inte att det skulle bli så här. Att du var så som person. Men man har väl fel ibland. Även om man inte erkänner det själv. För jag vill inte erkänna att du är ett jävla svin. Att du har gjort det du gjort. Det enda jag har begärt av dej var att du skulle säga som det var, alltid. Vad det än var så ville jag höra sanningen, hur det än var. Men inte ens det kunde du ge den du älskade. Du sa självklart, du skulle aldrig såra mej. Du skulle alltid finnas för mej, så som jag skulle finnas för dej. Och det skulle föralltid vara vi. Jag gick på det.
 
Det finns inget vi, och det kommer aldrig att göra det igen. Men det är för svårt att acceptera. Jag kan inte fatta att det är så det är. Jag tror att en dag ska du stå här framför mej igen, och säga att du älskar mej som du alltid sa förr.

Jag blundar för verkligheten.


Jag vet att du inte läser det här, för du skiter i allt. I mej och mina känslor. Även om du säger att du inte gör det så gör du det. Toalt .