"jag vet inte vad jag ska säga. hur jag ska beskriva känslan som svepte över när läkaren sa "det", skräck, sorg, smärta en blandning av allt det och lite till. inte min underbara snälla mamma, hon är ju bara 37, varför ska det här drabba just henne. livet känns otroligt orättvist och meningsnlöst just nu.jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne. de svider i mitt hjärta att se henne ha ont och lida så mycket och det värsta av det hela är att veta att det förmodligen kommer bli värre. försöker se ut att må bra framför henne, men det är svårt att hålla tillbaka tårarna. hon är otroligt rädd och jag vet att hon kommer ta det ännu hårdare om visste hur ledsen jag är pga henne.
jag är så rädd, vill inte förlora henne."

jag hittade en gammal skrivbok när jag kollade runt efter en skolkatalog. det va 2år sen nu. 2år sen jag skrev den där texten. några månader sen allt vart bra. nån vecka sen allt vart klart, det är lugnt. det är över nu. allt är ok. men det går endå inte att pusta ut. kanske är det som mamma säger, att dom närmaste väntar med sorgen. väntar med alla känslor tills den sjuka mår bättre. "det gör bara saken värre att visa" "eller hur?". det är nog nu jag början inse vad som faktiskt kunde ha hänt. jag skulle kanske inte ha legat här, hemma hos mamma, just nu, om det inte vore för att det faktiskt vart så mkt bättre. jag hade aldrig tanken på att mamma kunde dö, att hon skulle försvinna. för mej är det en självklarhet att mamma finns här, och alltid kommer göra det. hur ska jag annars klara mej? min mamma, min älskade mamma. jag skulle aldrig klara mej utan dej, du är luften jag andas, min klippa. jag älskar dej

första gången jag skriver om det, ens pratar om det. känns jobbigt, men det här inlägget kommer förmodligen raderas. det är inte många som vet om vad som har hänt, inte många alls.